I morse fick jag botox insprutat i låret på två ställen eller rättare sagt i två små muskler. Tanken är att det ska minska spastisiteten i mina ben. Man ska få sprutor regelbundet för bästa effekt. Inte säkert att det hjälper men man kan ju alltid hoppas. Jag har provat det en gång innan men så blev jag sjuk (och gjorde mitt djup-dyk inom psykiatrin) och behandlingen följdes aldrig upp och till sist rann det ut i sanden Nu två år senare ser mitt liv ganska annorlunda ut. En enorm förändring till det bättre måste jag säga. Så nu gör vi ett nytt försök.

De fick som vanligt kalla på förstärkning för att hålla fast mitt ben som lever sitt eget liv, särskilt när jag blir nervös. Inte för att verka pipig men det gjorde faktiskt förbannat ont.! Sticket i sig gör inte så mycket men att få nålen instucken i en liten, liten stram muskel och sen pumpa in botox som egentligen inte ska få plats där. För bövelen!  Då var jag inte kaxig!! Att folk frivilligt utsätter sig för det är i skönhetssyfte är utöver mitt förstånd. Längre fram kommer jag kanske få sprutor i andra låret och även i ryggen…

Hujedamej!

Senare bar det av till möte med min psykolog och psykiatrer och vi kunde alla tre konstatera att jo jag mår bra och att saker och ting har gått i en uppåt-kurva det senaste året. Om man bortser från att jag varit isolerad i min lägenhet hela vintern på grund av vädret och det faktum att  Försäkringskassan inte fått tummarna loss och inte gjort ett smack med att hjälpa mig med arbetsträning förrän nu så är saker och ting helt ok på gränsen till riktigt bra faktiskt.

Dock behöver jag fortfarande lite mer hjälp och stöd nu i startfasen så att jag faktiskt kommer ut på en plats och känna mig trygg där. Inte bara stöd från AF och FK men även de på platsen och de i min närhet som vet vad jag kan och vad jag har svårt med. Precis när jag byggt upp modet för att våga hoppa så släpper folk ofta taget om mig för tidigt och så vågar jag inte.

Jag har två vägar att gå, nu behöver jag bara ett tydligt tecken på vilken väg och plats jag ska välja. Fast nu vill de väl inte ha mig där längre verkar det som.

Vi får se vad ödet bär med sig…